”Give me the money, I’ll kill you!”

Idag var det planerat att jag och Linda skulle ta oss en tur ut på stan för att bland annat besöka centralmarknaden där det bland annat säljs frukt och grönt och allt möjligt ätbart och en massa kryddor. Så när jag slutade jobbet tog jag mig en promenad hem till henne med mina flipflops på fötterna (riktigt sköna promenadskor det där!). Det är en precis lagom lång promenad längs en av stadens största gator och det är alltid folk i närheten, så man känner sig trygg.

Efter en kvart var jag framme vid Lindas höghus. Jag gick in mot husets bakgård och in genom porten för att ta mig uppför trapporna de sju våningarna till hennes lägenhet. Jag gick uppför ett par trappor och märkte att en man kom efter mig. Han gick väldigt snabbt, något som är väldigt ovanligt bland moçambikanerna. Efter ett tag kom han ikapp mig. Han sa då åt mig ”Give me the money!”. Jag stelnade till och trodde inte det var sant! För andra gången under min korta moçambiquevistelse höll jag på att bli rånad! Mannen i 40-årsåldern iklädd fin vit skjorta och svarta långbyxor grävde samtidigt i sin ficka som för att visa att han ”har ett vapen” där i som han tänker ta upp. ”Give me the money, I’ll kill you” sa han då på nytt. Jag kände dock inte särskilt stor lust att bli av med pengar och mobil eller stötta yrkesgruppen rånare och tänkte att om han har ett vapen, varför grävet han då så fruktansvärt mycket i fickan? Borde han inte tagit fram det redan innan han kom ifatt mig? Så jag bestämde mig för att försöka försvara mig och om han sedan blir våldsam kanske jag skulle kunna tänka mig att ändra åsikt. Så jag svarade ”No, I’m not going to give you any money”. Han upprepade då ”Give me the money, I’ll kill you”. Jag skrek då högt så det ekade i trappuppgången ”I’m not going to give you any money, but I can call the police if you want to!?”. Han försökte ett tag till medan han fortfarande grävde i fickan och mordhotade mig, men tillslut bara viftade han iväg mig precis som om han tröttnat på den där dryga tjejen. Vilken nybörjare! Jag sprang uppför de återstående 5 våningarna i så rasande fart att jag utan att jag nästan utan att blinka var utanför Lindas dörr och knackade på som en tok. Hon öppnade dörren men innan hon fått upp säkerhetsgrinden så fullkomligt sprutar tårarna och jag ropar att hon måste skynda sig. Väl innanför dörren var jag som en levande fontän. Jag darrade i hela kroppen och tårarna sprutade. Lindas granne som var på besök sprang ner för att hämta husets vakt. Han kom efter några minuter upp och hörde sig lite för om vad som hänt. Han hade sett mig gå in genom huset, men inte rånaren som alltså måste kommit in från bakgården och inte från gatan. Men vakten kunde nog inte göra så mycket eftersom rånaren nog sedan länge var försvunnen. Jag fick veta av Lindas granne att ingen blivit rånad i just det huset på 3 år. Konstigt att det då ska hända just mig.

Det blev ingen tur på stan för mig och Linda eftersom jag ringde efter skjuts och åkte hem istället. Väl hemma kände jag mig alldeles bakfull och helt slut i kroppen. Men först då kunde jag se det komiska i situationen och började skratta. Herre gud vilken värdelös rånare som inte ens lyckas råna en ensam blond flicka i en trappuppgång! Jag tycker att han borde kunnat planera sitt rån lite bättre. Så rånaren, om du läser detta ska du få några tips:

  • Istället för att låtsas gräva i fickan efter ett inbillat vapen under hela rånet – ha ett riktigt vapen framme från första början, då kan jag nästan garantera att offret ger dig allt du vill ha
  • Du borde nog lära dig lite bättre engelska. Frasen ”Give me the money, I’ll kill you” låter som hämtad från vilken dålig actionfilm som helst.
  • Var lite mer hårdhänt. Vill du ha min väska får då försöka dra den av mig. Du kan även stärka dina dödshot genom att åtminstone knuffa lite på offret och inte bara stå där och vräka ur dig dödshot på dålig engelska
  • Välj ett bättre ställe än en trappuppgång. Börjar offret skrika högt så har du snart 20 grannar på dig och din enda utväg är den som vakten ganska snart är på väg in i

Och ni som läser, var inte ett dugg oroliga. Jag mår riktigt bra och kommer inte ha några men för livet, jag kommer bara ha väldigt roligt när jag tänker på hur otroligt oskillad och misslyckad rånaren var! Den här serien är tillägnad honom.

https://i2.wp.com/cstrips.bitstrips.com/2a8bba8561923c3cd081a8cc93179ace.png

Annonser

Lussekatt

image

♪ ♫Lussebulle, lussebulle, ärvaman äääter före jul!♪ ♫

Ja, nu bloggar Afrikakullan live från köket! Här har bakats lussekatter i stora lass som nu ligger på avsvalning. De blev ganska fula, men ack så goda! Jag var precis ut och bjöd vår vakt på vad jag tror var hans livs första lussekatter och förklarade på min enkla portugisiska ”Bolo de natal da Suécia”. Nu kanske han kommer leka luciatåg hela natten.

Peppisar

I Moçambique får man göra sitt bästa för att i hettan och bland kokospalmerna ändå försöka få till lite julstämning. Här hemma bakades det förra veckan ett stort lass med pepparkakor som avnjöts med iskall mjölk. Tyvärr tror jag knappt att det går att köpa färsk mjölk här, all mjölk är högpastöriserad mjölk med hållbarhet på över ett halvår och dessutom svindyr, omkring 18 kr per liter tror jag. Den smakar inte ens gott! Men nybakade peppisar ska ju drickas med mjölk så man får väl offra sig för traditionens skull.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sjätte gången gillt

Jag tror att jag har lite oflyt, otur, dålig karma eller vad det nu skulle kunna kallas. Jag fick hålla mig frisk i en och en halv vecka! Men gissa vad? Tadaa: Jag är sjuk! För sjätte gången sedan jag kom hit. Det är sofiasjukan som gäller i vanlig ordning. Börjar liksom nästan kännas mer normalt att vara sjuk än att vara frisk.

Den där sofiasjukan har verkligen saboterat en hel del för mig under min afrikavistelse, denna gång innebar det att jag fick ställa in min och Helenas sedan länge planerade tur till Sydafrika där vi skulle shoppat, och åkt till någon appark och ridit på elefanter. Istället håller jag mig inomhus med feber (men fick idag uppmuntring av min svenska vän Linda som kom hit på besök, det var värdefullt!). Att vara sjuk hela tiden är inte bara något som är jobbigt rent fysiskt utan det gör att man inte liksom kan njuta fullt ut av livet här, tappar en hel del inspiration och späder på hemlängtan så den blir tredubbelt så stor. Jag har därför beslutat mig för att åka hem härifrån Maputo redan den 4 december, alltså 2,5 veckor tidigare. Det innebär att jag idag, lördag, har 10 dagar kvar av mitt liv som afrikabo. Det är ju bara ett par veckor tidigare, men det var ändå ett jobbigt beslut att ta för några veckor sedan. Jag missar ju Lucia på svenska ambassaden, som det pratats om hela terminen, jag missar mysigt julpyssel med barnen på skolan och det är några inplanerade resor och andra saker som inte kommer hinnas med p.g.a. detta. Men att vara hemma i december med familj och vänner är något som jag också värdesätter mycket och som jag tror att jag kommer behöva inför en fullspäckad termin i skolan som startar i januari. Jag älskar att vara här i Maputo av hela mitt hjärta och jag kommer sakna det så att det gör ont. Alla har tagit emot mig med öppna armar och fått mig att känna mig som hemma på nolltid. Men Sverige är mitt riktiga hemma, det går det inte att komma ifrån.

10 dagar kvar i Maputo! Nu ska jag bara se till att bli frisk, sedan ska jag se till att mina sista dagar blir de bästa på hela afrikavistelsen! Jag har så mycket roligt inplanerat med skolan och med vänner. Och nästa helg, då ni! Då kommer det hända något jag längtat efter i många veckor! Längtar efter att få skriva om det på bloggen! Och ni, det finns ingen anledning att tycka synd om mig. Jag är så lyckligt lottad som fått chansen att bo här och jag har fått uppleva så mycket.  Det blev bara lite mer annorlunda än jag föreställt mig.

Sökes: Nya volontärer

Det gör ont i hjärtat på mig att inse att jag mycket snart ska lämna dessa små guldkorn till barn!  Jag har ett liv i Sverige som väntar på mig. Men jag är säker på att någon därute längtar efter lite äventyr. Jag har tydligen gjort ett så bra jobb på skolan att jag nästa termin ersätts av TVÅ nya volontärer för att fylla upp det enorma tomrummet efter mig (måste jag tillägga att driver lite?). Känner du dig manad eller känner du någon annan som kanske är sugen på en av dessa två platser? Läs mer på Skandinaviska skolans hemsida.

Macaneta

Förra lördagen hade jag en riktigt härlig dag tillsammans med familjen Björkhem på Macaneta, halvön utanför Maputo som jag tidigare skrivit om. Att kommentera dagen känns onödigt eftersom den mest gick ut på att ha det svinbra i solen, bada i havet, äta god mat och dricka någon snuskig sydafrikansk drink som Per tvingade i mig. Men jag kan ju bjuda på lite bilder i alla fall på saker som jag såg och upplevde under dagens gång! Varsågoda!

Badande grabbar i väntan på färjan

Vi hittade ett lyckligt par medan vi väntade på bilfärjan!

BIlfärjan. Otroligt att det går på 6 bilar och massvis med människor på den!

Familjen Björkhem

David

 

 

Ballast i stan

Jag har lärt mig mycket om livet under tiden jag bott här i Moçambique. Ja, jag måste säga att jag blivit en klok kvinna full med nyvunnen kunskap. Jag är nästan så klok att jag skulle kunna få alla nobelpris i alla kategorier. Men vet ni vilken som är min viktigaste nyvunna kunskap? Jo, jag har lärt mig åka streetboard! Ballt va?!  Så ska ni köpa en julklapp till mig gör det inget om det är en streetboard, då ska jag ge mig ut på de isiga vägarna omedelbart och vara ballast i Insjön! I alla fall tills jag ramlar av och bryter handleden eller någor liknande…

För att ni ska tro på att jag har så kunnig fixade jag och Alexandra, en av mina elever, bildbevis! Ja lånade hennes ”glasögon så att jag skulle se extra ball ut, men det känns inte som jag lyckades. Lägg även märke till min klänning som är sydd av en capulana – min nya favorit!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bajias

Bajias. Åh, denna Guds gåva till människan! Detta är något jag upptäckte alldeles för sent under min Moçambiquevistelse. Tänk om vi träffats alldeles på en gång, då skulle vi i alla fall haft tre underbara månader tillsammans. Bajias är små bollar gjorda av någon sorts böna kokade i olja och kryddade med piri piri. Dessa säljs sedan av försäljare på gatan som bär runt på dem i stora plastlådor på huvudet. Sedan äter man dem i ett gott bröd. Och det bästa av allt är priset – endast 1 metical (25 öre) styck.

Afrikakullan ger Bajias 5/5 i smaktestet!

Edit: Min fina vän Helena blev nog väldigt sugen på Bajias när hon läste detta, hon har skrivit ett ännu mer utförligt blogginlägg om detta smakvidunder.

Glimtar av Maputo

Under en biltur i helgen agerade jag smygfotograf. Jag har länge velat ta fler bilder på det vardagliga livet här men inte riktigt vågat ta med mig kameran på mina promenader. Men under denna bilfärd lyckades jag att få med en hel del ifrån min plats i baksätet. Här får ni några glimtar av livet i Maputo!

Under ytan

Kommer ni ihåg att jag för längesedan skrev ett blogginlägg om min äventyrshelg i Ponta d’Ouro? Och att jag i det lovade fler bilder från vår fina helg? Äntligen har jag och Ville lyckats synka oss så att jag fått bilderna från helgen på ett USB-minne.

Vi åkte alltså till Pontan för att dyka! I somras tog jag dykcertifikat ända upp till Advanced open water under min semester i Thailand vilket innebär att jag får dyka med en kompis men utan handledare på upp till 30 meters djup. Tack och lov att jag har fler dykintresserade vänner här i Moçambique, t.ex. Micke och Ville som jag åkte med till Pontan denna helg.

På lördagen gick vi upp tidigt på morgonen för vårt första dyk. Efter att ha provat ut all nödvändig dykutrustning och haft en kort breathing (genomgång av dyket) fick vi dykare hoppa på ett flak på en pickup och åka på Ponta d’Ouros sandvägar ner till havet som var alldeles turkost! Efter att ha hjälpt till att få i båten i vattnet ordentligt hoppade vi på. Vi var ett gäng blandat av tyskar, sydafrikaner, en dansk och oss svenskar som skulle dyka idag. Efter en skumpig, blöt och vansinnigt rolig båttur var vi långt ute på havet vid vår dive site. Vi fick sätta på oss vår resterande utrustning såsom de tunga tuberna, fenor och mask. Helt plötsligt började folk hojta och peka. Ett gäng glada delfiner hoppade precis vid båten! Jag som aldrig förr sett en delfin, varken på zoo eller i det fria. Tyvärr hann vi inte i innan delfinerna var borta. När alla var redo räknade vi till tre innan vi alla på samma gång välte baklänges ner  i vattnet.

Mitt första dyk blev faktiskt inte alls särskilt bra p.g.a. av att jag hade för mycket vikter på mitt viktbälte och hade svårt att kompensera den extra vikten med lagom mycket luft i min väst, så hela dyket gick åt till att kämpa med det. Dessutom frös jag väldigt mycket. Jag som normalt sätt är väldigt bra på att spara luft lyckades p.g.a. detta göra slut på min luft nästan först av alla. Men jag och Ville lyckades ta några fina bilder med hans kamera i alla fall!

Sedan åkte vi hem för en stunds lunch innan dyk nummer två. Det dyket blev betydligt bättre med färre vikter på viktbältet och en annan varmare våtdräkt och luften räckte nu till ett långt och härligt dyk på ca 50 minuter. Det häftigaste vi såg var en enormt stor stingrocka som kamouflerade sig i sanden.

På söndagmorgonen var det dags för dyk nummer tre! Ett dyk som jag verkligen såg fram emot. Vi skulle dyka ner ända till 40 meters djup, alltså 10 meter djupare än jag varit förut (jag får ju egentligen bara dyka ner till 30). Dessutom skulle de försöka locka till sig hajar under dyket. Så på med utrustingen och ner i vattnet! Vi dök ner till 40 meter. Häftigt! Men är man på för djupt vatten kan man lätt bli lite koko i huvudet och borta, så dykkompisarna kollade av varandra ofta att allt stod rätt till, och de kollade mig lite extra mycket. Kanske såg jag lite extra koko ut, men jag tror att allt stod rätt till. Vi gick ganska snabbt upp till 18 meters djup och där fällde dykinstruktören ut en lång lina med glänsande och glittrande plastfiskar som genast lockade till sig en massa stora firrar. Helt plötsligt hade jag en extra stor firre bara 6 meter ifrån mig. Helt lugn och sansad såg jag rakt in i ögonen på en blacktiphaj, ca 2-3 meter lång. Det var en otroligt härlig upplevelse som tyvärr inte varade längre än 10 sekunder innan hajen var försvunnen.
Väl uppe på ytan igen efter detta fantastiska dyk plaskade ett gäng knölvalar och sprutade vatten bara tjugo meter ifrån oss.

Shitten pomfritten vad mycket jag fick uppleva denna helg!

Detta bildspel kräver JavaScript.